Vad är D-dimer?

D-dimer är den enklaste nedbrytningsprodukten av fibrin, och dess förhöjda nivå kan återspegla hyperkoagulerbart tillstånd och sekundär hyperfibrinolys in vivo. D-dimer kan användas som en markör för hyperkoagulerbarhet och hyperfibrinolys in vivo, och dess ökning tyder på att den är relaterad till trombotiska sjukdomar orsakade av olika orsaker in vivo, och indikerar också en ökning av fibrinolytisk aktivitet.

Under vilka förhållanden är D-dimernivåerna förhöjda?

Både venös tromboembolism (VTE) och icke-venösa tromboemboliska störningar kan orsaka förhöjda D-dimernivåer.

VTE inkluderar akut lungemboli, djup ventrombos (DVT) och cerebral venös (sinus) trombos (CVST).

Icke-venösa tromboemboliska sjukdomar inkluderar akut aortadissektion (AAD), rupturerat aneurysm, stroke (CVA), disseminerad intravaskulär koagulation (DIC), sepsis, akut koronarsyndrom (AKS) och kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL), etc. Dessutom är D-dimernivåerna också förhöjda vid tillstånd som hög ålder, nyligen genomgången operation/trauma och trombolys.

D-dimer kan användas för att bedöma prognosen för lungemboli

D-dimer förutsäger dödlighet hos patienter med lungemboli. Hos patienter med akut lungemboli var högre D-dimervärden associerade med högre PESI-poäng (Pulmonary Embolism Severity Index Score) och ökad dödlighet. Studier har visat att D-dimer <1500 μg/L har ett bättre negativt prediktivt värde för 3-månaders lungembolidödlighet: 3-månadersdödligheten är 0 % när D-dimer <1500 μg/L. När D-dimer är större än 1500 μg/L bör hög vaksamhet iakttas.

Dessutom har vissa studier visat att för patienter med lungcancer är D-dimer <1500 μg/L ofta en förstärkt fibrinolytisk aktivitet orsakad av tumörer; D-dimer >1500 μg/L indikerar ofta att patienter med lungcancer har djup ventrombos (DVT) och lungemboli.

D-dimer förutsäger återfall av VTE

D-dimer är en prediktiv metod för återkommande VTE. D-dimer-negativa patienter hade en 3-månaders återfallsfrekvens på 0. Om D-dimer stiger igen under uppföljningen kan risken för återfall av VTE öka avsevärt.

D-dimer hjälper till vid diagnos av aortadissektion

D-dimer har ett gott negativt prediktivt värde hos patienter med akut aortadissektion, och D-dimer-negativitet kan utesluta akut aortadissektion. D-dimer är förhöjt hos patienter med akut aortadissektion och inte signifikant förhöjt hos patienter med kronisk aortadissektion.

D-dimernivån fluktuerar upprepade gånger eller stiger plötsligt, vilket tyder på en större risk för dissektionsruptur. Om patientens D-dimernivå är relativt stabil och låg (<1000 μg/L) är risken för dissektionsruptur liten. Därför kan D-dimernivån vägleda föredragen behandling av dessa patienter.

D-dimer och infektion

Infektion är en av orsakerna till venös tromboembolism (VTE). Under tandutdragning kan bakteriemi uppstå, vilket kan leda till trombotiska händelser. Vid denna tidpunkt bör D-dimernivåerna övervakas noggrant och antikoagulationsbehandling bör förstärkas när D-dimernivåerna är förhöjda.

Dessutom är luftvägsinfektioner och hudskador riskfaktorer för djup ventrombos.

D-dimer vägleder antikoagulationsbehandling

Resultaten från den prospektiva multicenterstudien PROLONG, både i den initiala (18 månaders uppföljning) och den förlängda (30 månaders uppföljning) fasen, visade att D-dimerpositiva patienter fortsatte att behandlas med antikoagulering efter 1 månads behandlingsavbrott. Antikoagulation minskade risken för återfall av VTE signifikant, men det fanns ingen signifikant skillnad hos D-dimernegativa patienter.

I en översikt publicerad av Blood påpekade professor Kearon också att antikoagulationsbehandling kan styras utifrån patientens D-dimernivå. Hos patienter med oprovocerad proximal DVT eller lungemboli kan antikoagulationsbehandling styras av D-dimerdetektion; om D-dimer inte används kan antikoagulationskuren bestämmas utifrån blödningsrisken och patientens önskemål.

Dessutom kan D-dimer vägleda trombolytisk behandling.